Idag tänkte jag ta upp traditionen påskägg. Jag tänker inte gnälla över den, sorry Hannah, utan snarare stilla reflektera lite.

När jag var liten för ca 1000 år sedan så var ägget höjdpunkten på påsken. Det var inte nödvändigtvis godiset som lockade mest utan jakten. Att få ledtrådar, ibland i form av faktiska trådar och ibland som små papperslappar, som man kunde följa för att nå fram till skatten. Jag har alltid varit fascinerad av skattjakter och påsken var min egna personliga sådana.

Jag har till min stora fasa upptäckt att det blir lätter för varhe att hitta det där ägget. Jakten blir kortare och kortare. Ibland lyckas mor min gömma det riktigt bra och ibland hittar jag det väldigt fort. Jakten är inte så mycket jakt utan mera nostalgi nu för tiden. Inte för att nostalgi är något dåligt men jag tyckte personligen att det var jättekul att snubbla över garnnystan som man inte fick följa förrns man vart duktig och ätit all frukost.

Jag skulle inte för allt i världen vilja bli liten igen, men att få utmana hjärnan i en riktig skattjakt då och då vore inte helt fel.

Peace Out!

När jag låg ensam(! Rädda mig någon) i min enorma säng igår kom jag på att jag är rädd för på tok för många saker. Man kan inte springa omkring i livet och vara rädd för allt. Som lite terapi tänker jag nu lista allt är rädd för så att jag förhoppningsvis blir klokare och modigare sen. Det värsta är nämligen att jag vet hur löjlig jag är, så snälla, påpeka det INTE för mig.

Lista:

Mörkret

Spöken <-- Är inte ens säker på att jag tror på spöken

Tandläkaren

Döden

Framtiden

Nålar

Smärta

Att misslyckas

Råttor i kloaken <-- Den är nog löjligast haha

Sjukdomar <-- Allvarliga sådana naturligtvis. Det krävs mer än en förkylning för att skrämma mig

Klockslaget 00:00

Se, bara konstiga saker. Jag borde skärpa mig.

Peace Out!

Jag har varit på mitt första vampyrlajv. Det höll till i den stora metropolen Töreboda. Först fick jag alltså åka tåg dit med en kompis. Det är definitivt inte spännande att åka tåg längre. Innan i år var det det för då färdades jag så en gång vart femte år eller nåt.

Väl där blev jag matad med pankakor av min älskade vän Adam. Efter detta knallade vi iväg till en liten stuga i skogen. Det första man ser när man stiger inanför dörren är att alla är svartklädda i stort sett. Sedan upptäcker man att minst hälften av all det svarta är hår och skinnjackor. Då och då ser man nåt rött eller grönt också.

Sedan fick jag en karaktär, det var en spännande process. Så många nya ord har jag nog inte lärt mig i tät följd sen lågstadiets svenskalektioner. Jag blev faktiskt nöjd me Madde <-- karaktären som blev.

Sedan körde vi  igång och då märkte jag att jag hade kommit rätt. Stället var fullt av folk som kunde säga att varulvarna attackerade utan att börja asgarva.  De slogs i slow-motion och sa att det gick i ett rasande tempo. De målade rött på sig själva och låtsades att de höll på att förblöda. Jag hade hur kul som helst.

Att springa omkring i skogen, låtsas att jag suger blod för att överleva, vara rädd för ventilationssytem och oroa mig för varulvsattacker är uppenbarligen min grej. Ännu ett steg mot att bli den totala nörden.

Peace Out!

För drygt en vecka sedan skrev jag en novell. Jag vill ha feedback på denoch se vad i mitt skrivande jag ska förbättra. Orkar inte maila den till alla så jag lägger ut den här. Lämna gärna konstruktiv kritik.

Min! 

Jag är ett missfoster, ett äckel. Ingenting jag gör är rätt och ingenting jag känner är tillåtet. Mina tankar är förbjudna och ändå så lockande. Jag vet att mina handlingar är fel. I andras ögon. De ser inte vad jag ser och känner inte vad jag känner. Om de visste skulle de inte se ner på mig. De skulle förstå. Jag måste befria världen från dem. Befria Honom från dem. Min älskade, min ögonsten. De som tror att de känner äkta kärlek för Honom måste bort. Ingen älskar Honom som jag gör. Ingen! Det finns ingen annan värdig Honom. Ingen annan än jag, hans dyrkande storebror. 

De satt vid ett bord i husets bibliotek. Någon som inte kände dem kunde tro att de var bröder. Den äldsta hade långt brunt hår, mörka ögon och en kritvit hy. Den yngre var ljus, blåögd och solbränd. De var alltid tillsammans. Vart den yngre än gick följde den äldre med som en vakande skugga. Alla som såg dem tillsammans förstod att de hade ett särskilt band till varandra.

Det hände igen. Precis just denna natt. Hon åmade sig så inför Honom. Den giriga slampan. Hon fick vad hon förtjänade. Jag ler vid blotta tanken på hur hon i livets sista minuter skrek, grät och bad om nåd. Snaran om hennes vita hals blev röd av hennes blod. Det såg så vackert ut att jag smakade. Det var en drog. När jag lämnat henne på gatan var mina läppar och tänder lika röda som snaran hade blivit. Ännu en av de ovärdiga undanröjda. Det var nummer fyra. 

-         Har du hört bror? Ellinore har hittats strypt på en gata utanför hemmet.

James vände sina blåa ögon mot Edward. De var stora av skräck och sorg. Den äldre brodern stod inte ut med att se den smärta James kände och tryckte honom till sitt bröst. Han smekte de blonda lockarna och viskade tröstande ord i sin älskade broders öra.

-         Såja, såja. Var inte ledsen. Du kan sova hos mig i natt om du vill.

James nickade och ett förnöjt leende prydde Edwards läppar.

Det är som en dröm. Att få känna Hans hud mot min är som att vara i himlen. Han såg tvivlande ut när jag bad Honom sova utan nattskjorta men jag tror att han förstod. Han måste förstå vad jag går igenom. Han känner min tortyr. Att äntligen få ligga tätt intill. Känna Hans dofta och smeka Hans rygg och armar. Låt ingen ta det ifrån mig. 

Det var folk överallt. Lord Westgraves baler var alltid synnerligen lyckade. Alla dansade, drack och var glada. Alla utom Edward. Den mörke ynglingen stod i ett hörn och betraktade ett samtal som pågick bara några meter framför honom. Hans bror stod och pratade med Lord Westgraves dotter Annie. De skrattade och viskade med varandra. Hon rörde allt som oftast vid pojkens arm. Edward log för sig själv. Den här natten skulle bli händelserik.

Hon var lättare än de andra. Jag fick henne att tro att James väntade ute i trädgården. Hon var så lättlurad, lilla Miss Annie Westgrave. Hon som trott att hon var Honom värdig. När kniven skurit ett snitt i hennes vackra hals viskade hon inte längre. Hennes blod smakade bättre än den förras. Jag sparade lite i en flaska.

James skakade av snyftningar där han låg i sin broders famn i sängen. Edward smekte lugnt den skälvande kroppen och kände hur hans skjorta blev alldeles våt av tårar.

-         Varför Edward? Var tas alla de jag håller av ifrån mig?

Edwards kysste sin älskades hår och viskade ömt.

-         Alla försvinner inte. Jag finns här för dig. Jag kommer alltid finnas här för dig.

 Sex stycken har nu dött på grund av sin inbilskhet. Att de kunde tro sig vara goda nog åt Honom är rent av löjligt. Jag känner att dessa händelser har fört mig närmre min älskade. Jag är säker på att han känner som jag. I natt ska vår kärlek äntligen fullbordas. 

James höll på att somna när dörren öppnades. Han tittade upp och såg sin bror stänga den bakom sig. Han satte sig upp och gnuggande sig sömndrucket i ögonen.

-         Vad…

Edward satt redan på sängkanten och lade en tystande hand över sin brors mun.

-         Äntligen James. Äntligen ska det ske, det vi har väntat på.

James spärrade upp ögonen och vred bort huvudet från handen.

-         Bror?

Edwards ögon lyste i skenet av stearinljuset. Han hyssjade ömt och lade handen på James kind.

-         Kalla mig inte bror längre.

Den yngre broderns ögonbryn rynkades i oförstånd. Hans andhämtning slutade är den mörke brodern pressade sina läppar mot hans egna. James fann sig snart i chocken och knuffade undan honom.

-         Vad gör du? Gör inte så.

Han försökte hålla Edward borta men den äldrebrodern var också den starkare. Han lade sig ovanpå sin älskade och pressade ner honom i madrassen.

-         Var inte rädd James. Jag vet att vi båda har väntat på det här ögonblicket. Att få förenas i både kropp och själ.

Skräcken syntes nu tydligt i James ögon. Han försökte slingra sig undan men då pressade sig Edward bara närmre. Han kysste honom igen och började smeka hans kropp. James vred bort huvudet,

-         Sluta! Du är sjuk Edward.

Han kände trycket lätta lite och tittade upp i sin brors oförstående ögon.

-         Du är ett missfoster Edward. Låt mig vara. Jag vill aldrig mer se dig igen.

James spottade i den mörkas ansikte och kämpade allt hårdare för att komma loss.

Nu är han min för evigt. Plötsligt såg jag allting klart. Det var aldrig meningen att vi skulle bli ett i det här livet. Att jag råkade slå Hans vackra huvud mot sängstolpen var ett gudomligt ingripande. Han slutade kämpa, slutade andas. Hans blod var rödare och smakrikare än någon av flickornas. Jag vet att de kommer hitta mig imorgon. Jag vet att jag kommer bli hängd. Men då ska vi återförenas. Då blir allting bra. Till dess ska jag ligga här och omfamna min älskades kropp.Till dess…

Vi vann, vi vann, vi vann!!!

För er som inte vet vad jag pratar om så ska jag updatera er lite. Var på UF-mässa i Skövde i helgen med företaget. Vi hade ställt upp i säkert 1000 tävlingar och började misströsta när kategori efter kategori räknades upp utan att vårat namn fanns med. Jag tänkte att en liiiiten tredjeplats skulle duga åt mig. Då kom kategorin Bästa Hantverk. Jag kommer ihåg att jag blev glad när något så udda som Chausing Chaos vann tredjepris. Sedan, när ettan skulle annonseras ut. Började de prata om ekologiska varoro, fat och kakor. Sedan sa de vårt namna. Fatta att jag blev glad. Det var en helt overklig känsla. Helt sjukt.

Så, nu är det bara för er att gratta mig så mycket ni orkar.

Peace Out!

Jag ska till världens mest otillgängliga samhälle idag. Vreten är byn som Gud glömde. I alla fall byn som Västtraffik glömde. Där ska jag i alla fall träffa min älsk pälskade Markus. Jag har saknat honom något förskräckligt.

Det var allt för stunden.

Peace Out!

Jag tänker inte gnälla ett jävla skit idag. Inte det minsta faktiskt. För nu är det på så vis att jag har haft en jätteunderbar lördag vars historia jag ska pådyvla er alla.

Jag och min favorit-Mikael hade bestämt oss för att en tripp till Göteborg skulle sitta fint sådär på en lördag. Han och hans hemskt trevliga pappa hämtade mig och Syster här hemma och skjutsade oss fram till busstationen. Resan däifrån gick sedan som smort. Bortsett från att en resekamrat till mig, jag nämner inga namn men han börjar på M och slutar på ikael, glömde sitt tokorangea paraply på bussen. Det kom till rätta senare.

Väl i Göteborg var det som om vi slussats in i en sillburk. Det var folk överallt. Men vi lyckades ta oss ur staden ett par timmar senare med alla lemmar och halva förståndet i behåll. Vi fick återigen skjuts hem till mig av den trevlige fadern jag tidigare nämnt. Efter att Mikael sen ätit, under mycket tjöt. Jag förstår inte hur han lyckades komma ut ur vårt hus med hörseln i behåll, begav vi oss hem till honom, efter att ha hämtat paraflaxet vill säga.

Hemma hos tidigare nämnda kamrat tittade vi på Metallica - Live in Korea. Bra som fan. Jag älskar Nothing Else Matters, Frantic, One, Enter Sandman och de flesta andra som var med. Vilken jävla basist de har förresten. Helt otrolig.

Det hela sammantaget var det en synnerligen lyckad lördag!

Peace Out!